Med inspiration av Fred och hennes bloggkompisar så skriver vi månadens inlägg den 20 varje månad. Det här är det första inlägget som ska handla om kulturkrockar och vi det är; Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, och Pumans dotter. Har du lust att vara med är det bara att hänga på. Skicka mig en kommentar så lägger jag till dig på listan. Du kan självklart också föreslå ämnen till kommande månader.

Vissa kulturkrockar är så uppenbara, dem vi alltid driver med. Svenskar tar av sig skorna så fort det har kommit innanför dörren, fransmän kastar sig över alla de ser och pussas på kinden t o m män (maken frågar alltid med döden i stämman när vi går hem till riktigt goda vänner "är det någon av karlarna jag måste PUSSA!"). Svensken blir lite bonnig och oartig när han duar, och fransmannen har svårt att förstå att vi direkt blir så bundis att vi börjar dua varandra. Efter ett drygt år i Paris tycker jag ändå att Frankrike och Sverige är ganska lika. Även om vi är latinare och germaner så är det ändå europeiska länder, geografiskt ganska nära varandre och med viss gemensam kultur. Kulturkrockarna blir därför inte lika uppenbara eller lika frekventa och de mest uppenbara har man lärt sig undvika numera. Det sägs ju att det svåraste som finns är att uppfostra barn när föräldrarna kommer ifrån två olika kulturer. Anpassningen till en annan eller till varandras kulturer går bra på ytan, men ju djupare man går i lagren av erfarenheter och värdringar desto svårare blir det och just i barnuppfostran, när man vill överföra sina egna viktiga värderingar blir det extra svårt. I familjen har vi ju inte två kulturer, men däremot krockar det ibland med skola eller vänner. Jag har tänkt upp två saker som hänt mig ganska nyligen och där man nog får säga att jag frontalkrockade, jag var helt oförberedd. Den ena har absolut inget med barn att göra utan är bara ett exempel på olika system. Medan den andra är en krock i skolan.

Mitt första exempel handlar om vår portvakt och är inte speciellt dramatiskt, men lite förvånande. Det handlar om ett brev som kom till alla lägenheter i vårt hus. Alla hus som överhuvudtaget har möjlighet innne i Paris har en "Gardienne", en portvakt. Hon eller han är oftast av portugisiskt ursprung och portvaktsuppgifterna består i att städa trappan, ta emot post och hjälpa till med diverse småsaker. Brevet som kom var kopia på ett brev från förvaltaren av huset till portvakten. Där stod att det hade kommit till förvaltarens kännedom att portvakten tog emot andras paket (alltså skrivit på paketavier och tagit emot paketen från brevbäraren) och eftersom detta inte ingick i hennes uppgifter ombads hon omedelbart sluta med det. Jag blev väldigt förorättad å hennes vägnar. Om någon hade bett henne ta emot paketen så var det väl hennes sak och vem hade dessutom skvallrat! Döm om min förvåning när jag stötte på vår portvakt och beklagade att hon fått brevet och hon var jättenöjd! Då fick jag förklarat för mig att brevet var skrivet för att skydda henne från andras påtryckningar att ta emot paket eller göra andra tjänste rdär hon kunde råka illa ut. Om hon tog emot ett paket och det av någon anledning kom bort innan det nått adressaten så skulle hon ju få skulden för det. I det hierarkiska, ordnade samhället Frankrike löser man det genom att låta det komma till den högre auktoritetens kännedom som då kan vidta lämpliga åtgärder. Inga lappar i tvättstugan alltså!

Mitt andra exempel var betydligt jobbigare för alla parter. Sonen kommer ner på skolgården där jag står och väntar och har glömt judokläderna i klassrummet. I skolan får man inte gå upp till klassrummet efter dagens slut. Har man glömt något så får man skylla sig själv. Dock kan man man fråga sin fröken och om man har tur så gör hon ett undantag. Eftersom sonen var i upplösningstillstånd redan, så går vi iväg för att fråga fröken, men den vi råkade stöta på var rektorn. Så JAG frågar rektorn om VI kan gå upp och hämta kläderna. Varpå rektorn börjar att strängt tillrättavisa SONEN. Han borde veta att det är FÖRBJUDET att gå upp i klassrummet efter skolan och det var VÄLDIGT slarvigt av honom att glömma kläderna. VAD ska han göra nu då? Sonen som redan var förkrossad stammar tillslut fram ett "jag vet inte" och då lugnar sig rektor och säger att han kanske kan fråga judoläraren om han får låna kläderna. Vi lommar iväg. Jag kan inte riktigt se en svensk mamma som hade låtit en svensk rektor skälla ut barnet. Och jag har sett exempel på franska mammor (på vår skola) som hjälpt rektorn att skälla på barnet för att barnet glömt saker, inte läst sin läxa eller något liknande.
Jag skällde inte på rektorn, utan förklarade för sonen och bad honom om ursäkt för att jag inte sagt något. Det var nog en typisk svensk mamma. Och jag tror att rektorn som en typiskt fransk (och väldigt omtänksam ska sägas) rektor såg det som sin plikt att uppfostra sonen, han hade kanske försökt föra mig bakom ljuset och utnyttja det faktum att jag var med så att han skulle komma undan med sitt slarv.
Ibland blir jag överrumplad av skillnader i synsätt som jag egentligen vet om men som är dolda, självklara för den franska individen men så långt bort ifrån mig själv att jag inte automatiskt kommer ihåg att det är så, som till exempel att jag INTE ska ta av mig skorna när jag hälsar på hemma hos mina franska bekanta.

Andra bloggar om: , ,

http://intressant.se/intressant